2 Samuelsbokem 19

1 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde Absalom.2 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket, eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var bedrövad för sin sons skull.3 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt under striden.4 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»5 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.6 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig. I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta hava varit dig mer till behag.7 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava övergått dig från din ungdom ända till nu.»8 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.» Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.9 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst fly ur landet för Absalom.10 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra konungen tillbaka?»11 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.12 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'13 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»14 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv med alla dina tjänare.»15 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över Jordan.16 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung David.17 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba, vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före konungen.18 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,19 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må konungen icke akta därpå.20 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min herre konungen.21 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»22 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit konung över Israel?»23 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och konungen gav honom sin ed därpå.24 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen. Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.25 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»26 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.27 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig täckes.28 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»29 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»30 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»31 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över Jordan.32 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.33 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»34 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?35 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?36 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan vedergällning?37 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad, där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och gör för honom vad dig täckes.»38 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall jag göra dig.»39 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.40 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk, förde konungen ditöver.41 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med alla Davids män, över Jordan?»42 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»43 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu hårdare ord falla än Israels män.

2 Samuel 19

1 Joab was told, “The king is weeping and mourning over Absalom.”2 So the victory of that day was turned to mourning as far as all the people were concerned. For the people heard on that day, “The king is grieved over his son.”3 That day the people stole away to go to the city the way people who are embarrassed steal away in fleeing from battle.

4 The king covered his face and cried out loudly,t “My son, Absalom! Absalom, my son, my son!”
5 So Joab visitedt the king at his home. He said, “Today you have embarrassed all your servants who have saved your life this day, as well as the lives of your sons, your daughters, your wives, and your concubines.6 You seem to love your enemies and hate your friends! For you have as much as declared today that leaders and servants don’t matter to you. I realize nowt that ifs Absalom were alive and all of us were dead today,s it would be all right with you.

7 So get up now and go out and give some encouragement tot your servants. For I swear by the Lord that if you don’t go out there, not a single man will stay here with you tonight! This disaster will be worse for you than any disaster that has overtaken you from your youth right to the present time!”

8 So the king got up and sat at the city gate. When all the people were informed that the king was sitting at the city gate, theyt all came before him.
But the Israelite soldierst had all fled to their own homes.t

David Goes Back to Jerusalem

9 All the people throughout all the tribes of Israel were arguing among themselves saying, “The king delivered us from the hand of our enemies. He rescued us from the hand of the Philistines, but now he has fled from the land because of Absalom.

10 But Absalom, whom we anointed as our king,t has died in battle. So now why do you hesitate to bring the king back?”s
11 Then King David sent a message to Zadok and Abiathar the priests saying, “Tell the elders of Judah, ‘Why should you delay any further in bringing the king back to his palace,t when everything Israel is saying has come to the king’s attention.s12 You are my brothers – my very own flesh and blood!t Why should you delay any further in bringing the king back?’

13 Say to Amasa, ‘Are you not my flesh and blood?t God will punish me severely,t if from this time on you are not the commander of my army in place of Joab!’”
14 Het won over the hearts of all the men of Judah as though they were one man. Then they sent word to the king saying, “Return, you and all your servants as well.”

15 So the king returned and came to the Jordan River.t
Now the people of Judaht had come to Gilgal to meet the king and to help himt cross the Jordan.16 Shimei son of Gera the Benjaminite from Bahurim came down quickly with the men of Judah to meet King David.17 There were a thousand men from Benjamin with him, along with Ziba the servantt of Saul’s household, and with him his fifteen sons and twenty servants. They hurriedly crossedt the Jordan within sight of the king.

18 They crossed at the ford in order to help the king’s household cross and to do whatever he thought appropriate.
Now after he had crossed the Jordan, Shimei son of Gera threw himself down before the king.19 He said to the king, “Don’t think badly of me, my lord, and don’t recall the sin of your servant on the day when you, my lord the king, leftt Jerusalem!s Please don’t call it to mind!

20 For I, your servant,t know that I sinned, and I have come today as the first of all the house of Joseph to come down to meet my lord the king.”
21 Abishai son of Zeruiah replied, “For this should not Shimei be put to death? After all, he cursed the Lord’s anointed!”22 But David said, “What do we have in common,t you sons of Zeruiah? You are like my enemy today! Should anyone be put to death in Israel today? Don’t you realize that today I am king over Israel?”

23 The king said to Shimei, “You won’t die.” The king vowed an oatht concerning this.

24 Now Mephibosheth, Saul’s grandson,t came down to meet the king. From the day the king had left until the day he safelyt returned, Mephiboshetht had not cared for his feett nor trimmedt his mustache nor washed his clothes.
25 When he came from Jerusalem to meet the king, the king asked him, “Why didn’t you go with me, Mephibosheth?”26 He replied, “My lord the king, my servant deceived me! It said, ‘Let me get my donkey saddled so that I can ride on it and go with the king,’ for It am lame.27 But my servantt has slandered met to my lord the king. But my lord the king is like an angel of God. Do whatever seems appropriate to you.

28 After all, there was no one in the entire house of my grandfathert who did not deserve death from my lord the king. But instead you allowed me to eat at your own table!t What further claim do I have to askt the king for anything?”
29 Then the king replied to him, “Why should you continue speaking like this? You and Ziba will inherit the field together.”

30 Mephibosheth said to the king, “Let him havet the whole thing! My lord the king has returned safelyt to his house!”
31 Now when Barzillai the Gileadite had come down from Rogelim, he crossed the Jordan with the king so he could send him on his way from there.s32 But Barzillai was very old – eighty years old, in fact – and he had taken care of the king when he stayed in Mahanaim, for he was a very richt man.

33 So the king said to Barzillai, “Cross over with me, and I will take care of you while you are with me in Jerusalem.”
34 Barzillai replied to the king, “How many days do I have left to my life, that I should go up with the king to Jerusalem?35 I am presently eighty years old. Am I able to discern good and bad? Can It taste what I eat and drink? Am I still able to hear the voices of male and female singers? Why should It continue to be a burden to my lord the king?36 I will cross the Jordan with the king and go a short distance.t Why should the king reward me in this way?

37 Let met return so that I may die in my own city near the grave of my father and my mother. But look, here is your servant Kimham. Let him cross over with my lord the king. Do for him whatever seems appropriate to you.”

38 The king replied, “Kimham will cross over with me, and I will do for him whatever I deem appropriate. And whatever you choose, I will do for you.”
39 So all the people crossed the Jordan, as did the king. After the king had kissed him and blessed him, Barzillai returned to his home.t

40 When the king crossed over to Gilgal, Kimhamt crossed over with him. Now all the soldierst of Judah along with half of the soldiers of Israel had helped the king cross over.s

41 Then all the men of Israel began coming to the king. They asked the king, “Why did our brothers, the men of Judah, sneak the king away and help the king and his household cross the Jordan – and not only him but all of David’s men as well?”
42 All the men of Judah replied to the men of Israel, “Because the king is our close relative! Why are you so upset about this? Have we eaten at the king’s expense?t Or have we misappropriated anything for our own use?”

43 The men of Israel replied to the men of Judah, “We have ten shares in the king, and we have a greater claim on David than you do! Why do you wantt to curse us? Weren’t we the first to suggest bringing back our king?” But the comments of the men of Judah were more severe than those of the men of Israel.