5 Mosebok 1

1 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab2 -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea.3 I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem.4 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei.5 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade:6 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg.7 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat.8 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»9 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke ensam bära eder.10 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen.11 Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder.12 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande?13 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.»14 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»15 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar.16 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem.17 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl dom den högre; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliven eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag för höra det.»18 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.19 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea.20 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.21 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.»22 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.»23 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam.24 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet.25 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott.»26 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot HERRENS, eder Guds, befallning.27 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss.28 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.'»29 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem.30 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon,31 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.»32 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,33 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn.34 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade:35 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren.»37 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke heller du skall komma ditin.38 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv.39 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning.40 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»41 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.42 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.»43 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden.44 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma.45 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.46 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

Deuteronomy 1

The Covenant Setting

1 This is whatt Moses said to the assembly of Israelt in the Transjordaniant wastelands, the arid country oppositet Suph,s betweent Parans and Tophel,s Laban,s Hazeroth,s and Di Zahabs2 Now it is ordinarily an eleven-day journeys from Horebs to Kadesh Barneas by way of Mount Seir.s3 However, it was not untilt the first day of the eleventh months of the fortieth years that Moses addressed the Israelites just ast the Lord had instructed him to do.4 This took place after the defeatt of King Sihons of the Amorites, whose capital wast in Heshbon,s and King Og of Bashan, whose capital wast in Ashtaroth,s specifically in Edrei.s

5 So it was in the Transjordan, in Moab, that Moses began to deliver these words:t

Events at Horeb

6 The Lord our God spoke to us at Horeb and said, “You have stayedt in the area of this mountain long enough.7 Get up now,t resume your journey, heading fort the Amorite hill country, to all its areast including the arid country,t the highlands, the Shephelah,ts the Negev,s and the coastal plain – all of Canaan and Lebanon as far as the Great River, that is, the Euphrates.8 Look! I have already given the land to you.t Go, occupy the territory that I,t the Lord, promisedt to give to your ancestorst Abraham, Isaac, and Jacob, and to their descendants.”t9 I also said to you at that time, “I am no longer able to sustain you by myself.10 The Lord your God has increased your populationt to the point that you are now as numerous as the very stars of the sky.t11 Indeed, may the Lord, the God of your ancestors, make you a thousand times more numerous than you are now, blessing yout just as he said he would!12 But how can I alone bear up under the burden of your hardship and strife?13 Select wise and practicalt men, those known among your tribes, whom I may appoint as your leaders.”14 You replied to me that what I had said to you was good.15 So I choset as your tribal leaders wise and well-known men, placing them over you as administrators of groups of thousands, hundreds, fifties, and tens, and also as other tribal officials.16 I furthermore admonished your judges at that time that theyt should pay attention to issues among your fellow citizenst and judge fairly,t whether between one citizen and anothert or a citizen and a resident foreigner.t

17 Theyt must not discriminate in judgment, but hear the lowlyt and the great alike. Nor should they be intimidated by human beings, for judgment belongs to God. If the matter being adjudicated is too difficult for them, they should bring it before me for a hearing.

Instructions at Kadesh Barnea

18 So I instructed you at that time regarding everything you should do.19 Then we left Horeb and passed through all that immense, forbidding wilderness that you saw on the way to the Amorite hill country as the Lord our God had commanded us to do, finally arriving at Kadesh Barnea.20 Then I said to you, “You have come to the Amorite hill country which the Lord our God is about to givet us.21 Look, het has placed the land in front of you!t Go up, take possession of it, just as the Lord, the God of your ancestors, said to do. Do not be afraid or discouraged!”22 So all of you approached me and said, “Let’s send some men ahead of us to scout out the land and bring us back word as to how we should attack it and what the cities are like there.”23 I thought this was a good idea,t so I sentt twelve men from among you, one from each tribe.24 They left and went up to the hill country, coming to the Eshcol Valley,ts which they scouted out.

25 Then they tookt some of the produce of the land and carried it back down to us. They also brought a report to us, saying, “The land that the Lord our God is about to give us is good.”

Disobedience at Kadesh Barnea

26 You were not willing to go up, however, but instead rebelled against the Lord your God.t27 You complained among yourselves privatelyt and said, “Because the Lord hates us he brought us from Egypt to deliver us over to the Amorites so they could destroy us!28 What is going to happen to us? Our brothers have drained away our couraget by describing people who are more numeroust and taller than we are, and great cities whose defenses appear to be as high as heavent itself! Moreover, they said they sawt Anakitests there.”29 So I responded to you, “Do not be terrifiedt of them!30 The Lord your God is about to got ahead of you; he will fight for you, just as you saw him do in Egyptt31 and in the desert, where you saw himt carrying you along like a man carries his son. This he did everywhere you went until you came to this very place.”32 However, through all this you did not have confidence in the Lord your God,

33 the one who was constantly going before you to find places for you to set up camp. He appeared by fire at night and cloud by day, to show you the way you ought to go.

Judgment at Kadesh Barnea

34 When the Lord heard you, he became angry and made this vow:t35 “Not a single persont of this evil generation will see the good land that I promised to give to your ancestors!36 The exception is Caleb son of Jephunneh;s he will see it and I will give him and his descendants the territory on which he has walked, because he has wholeheartedly followed me.”t37 As for me, the Lord was also angry with me on your account. He said, “You also will not be able to go there.38 However, Joshua son of Nun, your assistant,t will go. Encourage him, because he will enable Israel to inherit the land.t39 Also, your infants, who you thought would die on the way,t and your children, who as yet do not know good from bad,s will go there; I will give them the land and they will possess it.

40 But as for you,t turn back and head for the desert by the way to the Red Sea.”t

Unsuccessful Conquest of Canaan

41 Then you responded to me and admitted, “We have sinned against the Lord. We will now go up and fight as the Lord our God has told us to do.” So you each put on your battle gear and prepared to go up to the hill country.42 But the Lord told me: “Tell them this: ‘Do not go up and fight, because I will not be with you and you will be defeated by your enemies.’”43 I spoke to you, but you did not listen. Instead you rebelled against the Lordt and recklessly went up to the hill country.44 The Amorite inhabitants of that areat confrontedt you and chased you like a swarm of bees, striking you down from Seir as far as Hormah.s45 Then you came back and wept before the Lord, but het paid no attention to you whatsoever.t

46 Therefore, you remained at Kadesh for a long time – indeed, for the full time.t