Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:2   Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?3   Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.4   Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.5   Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,6   så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.7   Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.8   Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.9   Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.10   Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.11   Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.12   Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.13   Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.14   Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.15   Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.16   Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.17   Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.18   Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.19   Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.20   Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.21   Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.22   Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?23   Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,24   ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!25   Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.26   Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.27   Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.28   Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --29   då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.

Job 19

Job’s Reply to Bildad

1 Then Job answered:

2 “How long will you torment met
and crusht me with your words?t

3 These ten timess you have been reproaching me;t
you are not ashamed to attack me!t

4 But even if it weret true that I have erred,t
my errort remains solely my concern!

5 If indeedt you would exalt yourselvest above me
and plead my disgrace against me,s

6 knowt then that God has wronged met
and encircledt me with his net.t

Job’s Abandonment and Affliction

7 “Ift I cry out,s ‘Violence!’t
I receive no answer;t
I cry for help,
but there is no justice.

8 He has blockedt my way so I cannot pass,
and has set darknesst over my paths.

9 He has stripped me of my honor
and has taken the crown off my head.s

10 He tears me downt on every side until I perish;t
he uprootst my hopet like one uprootst a tree.

11 Thust his anger burns against me,
and he considers me among his enemies.t

12 His troopss advance together;
they throw upt a siege ramp against me,
and they camp around my tent.

Job’s Forsaken State

13 “He has put my relativest far from me;
my acquaintances onlyt turn away from me.

14 My kinsmen have failed me;
my friendst have forgotten me.t

15 My guestst and my servant girls
considert me a stranger;
I am a foreignert in their eyes.

16 I summont my servant, but he does not respond,
even though I imploret him with my own mouth.

17 My breath is repulsivet to my wife;
I am loathsomet to my brothers.t

18 Even youngsters have scorned me;
when I get up,s they scoff at me.t

19 All my closest friendst detest me;
and those whomt I love have turned against me.t

20 My bones stick to my skin and my flesh;t
I have escapedt alivet with only the skin of my teeth.

21 Have pity on me, my friends, have pity on me,
for the hand of God has struck me.

22 Why do you pursue me like God does?s
Will you never be satiated with my flesh?s

Job’s Assurance of Vindication

23 “O thatt my words were written down,
O that they were written on a scroll,t

24 that with an iron chisel and with leads
they were engraved in a rock forever!

25 As for me, I know that my Redeemert lives,
and that as the lastt
he will stand upon the earth.t

26 And after my skin has been destroyed,t
yet in my flesht I will see God,t

27 whom I will see for myself,t
and whom my own eyes will behold,
and not another.t
My heartt grows faint within me.t

28 If you say, ‘How we will pursue him,
since the root of the trouble is found in him!’s

29 Fear the sword yourselves,
for wratht brings the punishmentt by the sword,
so that you may know
that there is judgment.”s