Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:2   Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,3   då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!4   Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,5   då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,6   då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!7   När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,8   då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.9   Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;10   furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.11   Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;12   ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.13   Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.14   I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.15   Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.16   Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.17   Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.18   Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.19   Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.20   Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»21   Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.22   Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.23   De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.24   När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.25   Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Job 29

IV. Job’s Concluding Soliloquy (29:1-31:40)

Job Recalls His Former Condition

1 Then Job continuedt his speech:

2 “O that I could bet ast I was
in the months now gone,t
in the dayst when God watchedt over me,

3 whent he causedt his lamps
to shine upon my head,
and by his light
I walkedt through darkness;t

4 just as I was in my most productive time,t
when God’s intimate friendships was experienced in my tent,

5 when the Almightyt was still with me
and my children weres around me;

6 when my stepst were bathedt with buttert
and the rock poured out for me streams of olive oil!t

7 When I went out to the city gate
and secured my seat in the public square,s

8 the young men would see me and step aside,t
and the old men would get up and remain standing;

9 the chief men refrained from talking
and covered their mouths with their hands;

10 the voices of the nobles fell silent,t
and their tongues stuck to the roof of their mouths.

Job’s Benevolence

11 “As soon as the ear heard these things,t it blessed me,t
and when the eye saw them, it bore witness to me,

12 for I rescued the poor who cried out for help,
and the orphan whot had no one to assist him;

13 the blessing of the dying man descended on me,t
and I made the widow’s heart rejoice;t

14 I put on righteousness and it clothed me,t
my just dealingt was like a robe and a turban;

15 I was eyes for the blind
and feet for the lame;

16 I was a fathers to the needy,
and I investigated the case of the person I did not know;

17 I broke the fangst of the wicked,
and made him dropt his prey from his teeth.

Job’s Confidence

18 “Then I thought, ‘I will die in my own home,s
my days as numerous as the grains of sand.s

19 My roots reach the water,
and the dew lies on my branches all night long.

20 My gloryt will always be fresht in me,
and my bow ever new in my hand.’

Job’s Reputation

21 “Peoplet listened to me and waited silently;s
they kept silent for my advice.

22 After I had spoken, they did not respond;
my words fell on them drop by drop.t

23 They waited for me as people waitt for the rain,
and they opened their mouthss
as fort the spring rains.

24 If I smiled at them, they hardly believed it;t
and they did not cause the light of my face to darken.t

25 I choset the way for themt
and sat as their chief;t
I lived like a king among his troops;
I was like one who comforts mourners.s