Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;2 Job tog till orda och sade:3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Job 3
II. Job’s Dialogue With His Friends(3:1-27:33)
Job Regrets His Birth
1 After this Job opened his mouths and cursedt the day he was born.t
2 Job spoke upt and said:
3 “Let the day on whicht I was bornt perish,
and the night that said,t
‘A mant has been conceived!’s
4 That dayt – let it be darkness;s
let not God on high regardt it,
nor let light shinet on it!
5 Let darkness and the deepest
shadows claim it;t
let a cloud settle on it;
let whatever blackens the dayt terrify it!
6 That night – let darkness seizet it;
let it not be includedt among the days of the year;
let it not enter among the number of the months!s
7 Indeed,t let that night be barren;t
let no shout of joyt penetratet it!
8 Let those who curse the dayts curse itt –
those who are prepared to rouset Leviathan.s
9 Let its morning starst be darkened;
let it waitt for daylight but find none,t
nor let it see the first rayss of dawn,
10 because itt did not shut the doorss of my mother’s womb on me,t
nor did it hide troublet from my eyes!
Job Wishes He Had Died at Birth
11 “Why did I nott diet at birth,t
and why did I not expire
ast I came out of the womb?
12 Why did the knees welcome me,ts
and why were theret two breastss
that I might nurse at them?t
13 For nowt I would be lying down
andt would be quiet,t
I would be asleep and then at peacet
14 with kings and counselors of the earth
who built for themselves places now desolate,t
15 or with princes who possessed gold,t
who filled their palacest with silver.
16 Or whyt wast I not buriedt
like a stillborn infant,t
like infantst who have never seen the light?t
17 Theres the wickeds ceaset from turmoil,t
and there the wearyt are at rest.
18 Theret the prisonerst relaxt together;s
they do not hear the voice of the oppressor.t
19 Small and great aret there,
and the slave is freet from his master.t
Longing for Death
20 “Why does Godt givets light to one who is in misery,s
and life to thoset whose soul is bitter,
21 tot those who waitt for death thatt does not come,
and search for itts
more than for hidden treasures,
22 who rejoicet even to jubilation,t
and are exultantt whent they find the grave?s
23 Why is light givent to a mans
whose way is hidden,t
and whom God has hedged in?t
24 For my sighing comes in place oft my food,s
and my groaningst flow forth like water.t
25 For the very thing I dreadedt has happenedt to me,
and what I feared has come upon me.t
26 I have no ease,t I have no quietness;
I cannot rest;t turmoil has come upon me.”t