Job 39

1   Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,2   när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?3   Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?4   Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?5   Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?6   De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.7   Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.8   Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?9   Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.10   Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.11   Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.12   Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?13   Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?14   Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?15   Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?16   Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?17   Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.18   Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.19   Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.20   Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.21   Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.22   Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?23   Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!24   Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.25   Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.26   Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.27   Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.28   För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.29   Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?30   Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]

Job 39

1 “Are you acquainted with the wayt
the mountain goatst give birth?
Do you watch as the wild deer give birth to their young?

2 Do you count the months they must fulfill,
and do you know the time they give birth?t

3 They crouch, they bears their young,
they bring forth the offspring they have carried.t

4 Their young grow strong, and grow up in the open;t
they go off, and do not return to them.

5 Who let the wild donkey go free?
Who released the bonds of the donkey,

6 to whom I appointed the steppe for its home,
the salt wastes as its dwelling place?

7 It scorns the tumult in the town;
it does not hear the shouts of a driver.s

8 It ranges the hills as its pasture,
and searches after every green plant.

9 Is the wild ox willing to be your servant?
Will it spend the night at your feeding trough?

10 Can you bind the wild oxt to a furrow with its rope,
will it till the valleys, following after you?

11 Will you rely on it because its strength is great?
Will you committ your labor to it?

12 Can you count ont it to bring ins your grain,t
and gather the graint to your threshing floor?t

13 s “The wings of the ostricht flap with joy,t
but are they the pinions and plumage of a stork?t

14 For she leavest her eggs on the ground,
and lets them be warmed on the soil.

15 She forgets that a foot might crush them,
or that a wild animalt might trample them.

16 She is harshs with her young,
as if they were not hers;
she is unconcerned
about the uselessness of her labor.

17 For God deprived her of wisdom,
and did not impart understanding to her.

18 But as soon as she springs up,t
she laughs at the horse and its rider.

19 “Do you give the horse its strength?
Do you clothe its neck with a mane?t

20 Do you make it leaps like a locust?
Its proud neighingt is terrifying!

21 Its paws the ground in the valley,t
exulting mightily,t
it goes out to meet the weapons.

22 It laughs at fear and is not dismayed;
it does not shy away from the sword.

23 On it the quiver rattles;
the lance and javelint flash.

24 In excitement and impatience it consumes the ground;t
it cannot stand stillt when the trumpet is blown.

25 At the sound of the trumpet, it says, ‘Aha!’
And from a distance it catches the scent of battle,
the thunderous shouting of commanders,
and the battle cries.

26 “Is it by your understanding that the hawk soars,t
and spreads its wings toward the south?

27 Is it at your commandt that the eagle soars,
and builds its nest on high?

28 It lives on a rock and spends the night there,
on a rocky cragt and a fortress.t

29 From there it spotst its prey,t
its eyes gaze intently from a distance.

30 And its young ones devour the blood,
and where the dead carcassest are,
there it is.”