Psaltaren 129

1 En vallfartssång.  Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom      -- så säge Israel --2   mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,      dock blevo de mig ej övermäktiga.3   På min rygg hava plöjare plöjt      och dragit upp långa fåror.4   Men HERREN är rättfärdig och har huggit av      de ogudaktigas band.5   De skola komma på skam och vika tillbaka,      så många som hata Sion.6   De skola bliva lika gräs på taken,  som vissnar, förrän det har vuxit upp;7   ingen skördeman fyller därmed sin hand,      ingen kärvbindare sin famn,8   och de som gå där fram kunna icke säga:  »HERRENS välsignelse vare över eder!  Vi välsigna eder      i HERRENS namn.»

Psalm 129

A song of ascents.

1 “Since my youth they have often attacked me,”
let Israel say.

2 “Since my youth they have often attacked me,
but they have not defeated me.

3 The plowers plowed my back;
they made their furrows long.

4 The Lord is just;
he cut the ropes of the wicked.”

5 May all who hate Zion
be humiliated and turned back!

6 May they be like the grass on the rooftops
which withers before one can even pull it up,

7 which cannot fill the reaper’s hand,
or the lap of the one who gathers the grain!

8 Those who pass by will not say,
“May you experience the Lord’s blessing!
We pronounce a blessing on you in the name of the Lord.”