Psaltaren 139

1 För sångmästaren; av David; en psalm.  HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.2   Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;  du förstår mina tankar fjärran ifrån.3   Evad jag går eller ligger, utforskar du det,  och med alla mina vägar är du förtrogen.4   Ty förrän ett ord är på min tunga,  se, så känner du, HERRE, det till fullo.5   Du omsluter mig på alla sidor  och håller mig i din hand.6   En sådan kunskap är mig alltför underbar;  den är mig för hög, jag kan icke begripa den.7   Vart skall jag gå för din Ande,  och vart skall jag fly för ditt ansikte?8   Fore jag upp till himmelen, så är du där,  och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.9   Toge jag morgonrodnadens vingar,  gjorde jag mig en boning ytterst i havet,10   så skulle också där din hand leda mig  och din högra hand fatta mig.11   Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig  och ljuset bliva natt omkring mig»,12   så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,  natten skulle lysa såsom dagen:  ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.13   Ty du har skapat mina njurar,  du sammanvävde mig i min moders liv.14   Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;  ja, underbara äro dina verk,  min själ vet det väl.15   Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,  när jag bereddes i det fördolda,  när jag bildades i jordens djup.16   Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;  alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,  de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.17   Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,  huru stor är icke deras mångfald!18   Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;  när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.19   Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!  Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,20   de som tala om dig med ränker i sinnet,  de som hava bragt dina städer i fördärv!21   Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?  Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?22   Jag hatar dem med starkaste hat;  ja, mina fiender hava de blivit.23   Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;  pröva mig och känn mina tankar,24   och se till, om jag är stadd på en olycksväg,  och led mig på den eviga vägen.

Psalm 139

For the music director, a psalm of David.

1 O Lord, you examine me and know.

2 You know when I sit down and when I get up;
even from far away you understand my motives.

3 You carefully observe me when I travel or when I lie down to rest;
you are aware of everything I do.

4 Certainly my tongue does not frame a word
without you, O Lord, being thoroughly aware of it.

5 You squeeze me in from behind and in front;
you place your hand on me.

6 Your knowledge is beyond my comprehension;
it is so far beyond me, I am unable to fathom it.

7 Where can I go to escape your spirit?
Where can I flee to escape your presence?

8 If I were to ascend to heaven, you would be there.
If I were to sprawl out in Sheol, there you would be.

9 If I were to fly away on the wings of the dawn,
and settle down on the other side of the sea,

10 even there your hand would guide me,
your right hand would grab hold of me.

11 If I were to say, “Certainly the darkness will cover me,
and the light will turn to night all around me,”

12 even the darkness is not too dark for you to see,
and the night is as bright as day;
darkness and light are the same to you.

13 Certainly you made my mind and heart;
you wove me together in my mother’s womb.

14 I will give you thanks because your deeds are awesome and amazing.
You knew me thoroughly;

15 my bones were not hidden from you,
when I was made in secret
and sewed together in the depths of the earth.

16 Your eyes saw me when I was inside the womb.
All the days ordained for me
were recorded in your scroll
before one of them came into existence.

17 How difficult it is for me to fathom your thoughts about me, O God!
How vast is their sum total!

18 If I tried to count them,
they would outnumber the grains of sand.
Even if I finished counting them,
I would still have to contend with you.

19 If only you would kill the wicked, O God!
Get away from me, you violent men!

20 They rebel against you and act deceitfully;
your enemies lie.

21 O Lord, do I not hate those who hate you,
and despise those who oppose you?

22 I absolutely hate them,
they have become my enemies!

23 Examine me, and probe my thoughts!
Test me, and know my concerns!

24 See if there is any idolatrous tendency in me,
and lead me in the reliable ancient path!